Man är inte äldre än man känner sig. Så min man är ungefär 73 år.
För tre veckor sedan var han - som vilken normal 38-åring som helst - hos tandläkaren, som med munskydd på sa:
- Ojoj. Två-sex mesialt, tre-tre ocklusalt, Ojoj. Dwu fåwr hälja bellan fest å choolera.
Svälja? Slangbella? Fest? tänkte Olle och tyckte det hela lät som ett ganska trevligt förslag.
Det visade sig dock att han hade katastrofläge i munnen och fick välja om han ville göra en rotfyllning i överkäken eller dra ut en murken tand i underkäken.( Alltså "välja mellan pest och kolera".) Precis som vårt hus, som borde få ny panel, nytt tak och lite dränering runt kanterna.
Dreglande och mumlande kom Olle senare på dagen hem som en 57-åring och ville ha passerad mat eftersom han hade berövats en tand och det var riktigt, riktigt synd om honom. Tanden i underkäken hade satt sig på tvären och protesterat mot behandlingen, spretat med rötterna och spruckit i rena ilskan. Sju bedövningssprutor hade gått åt.
- Kolla, jag har en krater i munnen! Som djupahavsgrottorna! En vulkan!, sa Olle med dregel på hakan och spott i mungiporna.
Djupahavsrullarna var nog det ord han i bedövningsdimmorna sökte, men dem hade han sannerligen inte i munnen. Bomullskorvar och blod, däremot. Och fem minuter senare ett lass med chipsflagor: tröstätning. Senare lassade han in knäckebrödmackor bara för att det kändes så lustigt att tugga knastriga saker utan känsel. Och när bedövningen väl släppte blev det dags att äta glass, uppmjukade kex och punchpraliner.
På kvällen började min man lukta som en Stilton-ost. Och han som inte ens äter ost - ingen ost över huvud taget, alltså.
- Vem har pruttat? sa Ida, 8 år när hon fick en kram av sin far.
- Nej, det är min mun, sa Olle, den pedagogiske fadern.
- Pappas mun har pruttat! förklarade Oskar, 5 år.
Med matsäcken på detta sätt praktiskt nerpackad i munnen skulle min man kunna överleva vilse på en öde ö i flera dagar. Jag skulle alls inte behöva kalla in skallgångskedjor och helikopterpiloter. Hundar hade däremot varit bra, de hade letat reda på honom snabbt bara med hjälp av luktsinnet.
På kvällarna står min man med allehanda verktyg och gräver i gropen.
- Vet du vad en speleolog är? En grottforskare! Jag är speleolog! ropar han lyckligt med en vattenpistol nerkörd i munnen.
Vattenpistolen har en lite för hård stråle, men å andra sidan en lysande precision. Den orangefärgade gummitutan, som man egentligen ska spola öronen med, är lite mildare i behandlingen, men tar stor plats i munnen och missar ofta sitt mål. Små topspinnar pressar ner gropinnehållet så att man kan få plats med en hel måltid till.
- Det smakar ruttet! Som när man springer på ett dött rådjur i skogen! Lukta! Och kolla den här slamsan, den bara hänger där och tungan söker sig dit hela tiden för att peta bort den, ungefär som ... vänta, kan man få kallbrand av sånt här? Jag kan spruta ner tandkräm i gropen, det blir väl bra? Kallbrand heter förresten gangrän ...
Min man var som ett lyckligt barn i 12-årsåldern. Själv var jag en äckelmagad 38-åring. Men så vände allt när min man och hans grop för tre dagar sedan flög tio meter och landade på alla fyra i ett grustag under en orienteringstävling. Nu sitter han i en fåtölj och skriker:
- Jag har så ont! Jag kan inte gå! Jag kan ingenting! Akta bandagen! Aaj!
Min man är alltså en illaluktande, haltande, gnällig 73-åring med obrukbara, vrickade hand- och fotleder. Själv har jag har fått snabbutbildning i speleologi och bandagering och tvingats till allehanda gropexkursioner i mun, händer, knän och fötter. Jag plockar i ena sekunden köttbullsbitar ur tandgropen, i nästa sekund små stenar ur en klagande Olles handflator.
Men han kan i alla fall skryta med att han är gift med en kvinna som är nästan hälften så gammal.
För tre veckor sedan var han - som vilken normal 38-åring som helst - hos tandläkaren, som med munskydd på sa:
- Ojoj. Två-sex mesialt, tre-tre ocklusalt, Ojoj. Dwu fåwr hälja bellan fest å choolera.
Svälja? Slangbella? Fest? tänkte Olle och tyckte det hela lät som ett ganska trevligt förslag.
Det visade sig dock att han hade katastrofläge i munnen och fick välja om han ville göra en rotfyllning i överkäken eller dra ut en murken tand i underkäken.( Alltså "välja mellan pest och kolera".) Precis som vårt hus, som borde få ny panel, nytt tak och lite dränering runt kanterna.
Dreglande och mumlande kom Olle senare på dagen hem som en 57-åring och ville ha passerad mat eftersom han hade berövats en tand och det var riktigt, riktigt synd om honom. Tanden i underkäken hade satt sig på tvären och protesterat mot behandlingen, spretat med rötterna och spruckit i rena ilskan. Sju bedövningssprutor hade gått åt.
- Kolla, jag har en krater i munnen! Som djupahavsgrottorna! En vulkan!, sa Olle med dregel på hakan och spott i mungiporna.
Djupahavsrullarna var nog det ord han i bedövningsdimmorna sökte, men dem hade han sannerligen inte i munnen. Bomullskorvar och blod, däremot. Och fem minuter senare ett lass med chipsflagor: tröstätning. Senare lassade han in knäckebrödmackor bara för att det kändes så lustigt att tugga knastriga saker utan känsel. Och när bedövningen väl släppte blev det dags att äta glass, uppmjukade kex och punchpraliner.
På kvällen började min man lukta som en Stilton-ost. Och han som inte ens äter ost - ingen ost över huvud taget, alltså.
- Vem har pruttat? sa Ida, 8 år när hon fick en kram av sin far.
- Nej, det är min mun, sa Olle, den pedagogiske fadern.
- Pappas mun har pruttat! förklarade Oskar, 5 år.
Med matsäcken på detta sätt praktiskt nerpackad i munnen skulle min man kunna överleva vilse på en öde ö i flera dagar. Jag skulle alls inte behöva kalla in skallgångskedjor och helikopterpiloter. Hundar hade däremot varit bra, de hade letat reda på honom snabbt bara med hjälp av luktsinnet.
På kvällarna står min man med allehanda verktyg och gräver i gropen.
- Vet du vad en speleolog är? En grottforskare! Jag är speleolog! ropar han lyckligt med en vattenpistol nerkörd i munnen.
Vattenpistolen har en lite för hård stråle, men å andra sidan en lysande precision. Den orangefärgade gummitutan, som man egentligen ska spola öronen med, är lite mildare i behandlingen, men tar stor plats i munnen och missar ofta sitt mål. Små topspinnar pressar ner gropinnehållet så att man kan få plats med en hel måltid till.
- Det smakar ruttet! Som när man springer på ett dött rådjur i skogen! Lukta! Och kolla den här slamsan, den bara hänger där och tungan söker sig dit hela tiden för att peta bort den, ungefär som ... vänta, kan man få kallbrand av sånt här? Jag kan spruta ner tandkräm i gropen, det blir väl bra? Kallbrand heter förresten gangrän ...
Min man var som ett lyckligt barn i 12-årsåldern. Själv var jag en äckelmagad 38-åring. Men så vände allt när min man och hans grop för tre dagar sedan flög tio meter och landade på alla fyra i ett grustag under en orienteringstävling. Nu sitter han i en fåtölj och skriker:
- Jag har så ont! Jag kan inte gå! Jag kan ingenting! Akta bandagen! Aaj!
Min man är alltså en illaluktande, haltande, gnällig 73-åring med obrukbara, vrickade hand- och fotleder. Själv har jag har fått snabbutbildning i speleologi och bandagering och tvingats till allehanda gropexkursioner i mun, händer, knän och fötter. Jag plockar i ena sekunden köttbullsbitar ur tandgropen, i nästa sekund små stenar ur en klagande Olles handflator.
Men han kan i alla fall skryta med att han är gift med en kvinna som är nästan hälften så gammal.
posted by Lotten Bergman at
11:09 AM
